Jag va 16 och ville inte se mitt barn
Bara 16 år gammal upptäcker Marie att hon är gravid. Det är för sent för
abort, men hon bestämmer sig för att lämna ifrån sig barnet direkt efter
förlossningen. Efter en tid går hon med på att se sin son en sista gång.
Det var jul och jag kunde inte förstå varför jag var så trött. Mamma åkte
till apoteket och köpte ett graviditetstest. Själv hade jag inga tankar på
att jag kunde vara gravid. Jag hade ju inte haft oskyddat sex. Men jag
gjorde testet och det visade att jag var med barn.
Min första tanke var: Hjälp! Hur ska jag klara av det här? Jag är ju bara
16! Samtidigt förstod jag att jag måste vara ganska långt in i min
graviditet.
Jag började inse att mitt liv aldrig mer skulle bli detsamma. Jag skulle bli
mamma, men var det vad jag ville? Jag funderade på abort, men fick veta att
det inte gick eftersom jag var i sjunde månaden. Ändå hade jag haft min mens
som vanligt och jag kunde ha mina vanliga kläder.
Dagarna gick och jag började känna sparkar. Det var nog då jag insåg att det
fanns ett liv inom mig. Att rida, som jag älskar, var jag inte rädd för, men
jag tog det lite lugnare. Det var ingen mer än jag och min mamma som visste
om det.
Jag minns att mamma sa att jag skulle berätta det för någon och jag bestämde
att jag skulle ringa min halvbror.
Jag satt i sängen och funderade länge på hur jag skulle berätta det. Jag tog
mig samman och ringde honom. Han blev så chockad att han ramlade ur sängen.
När vi träffades fick jag den största kram man kan tänka sig. Han skällde
inte, vilken lättnad!
Men jag hade fortfarande inte berättat något för pappa eller pappan till
barnet. Vad skulle de och alla kompisarna i skolan säga?
Inställd på adoption
När vi såg Kalle och hans vänner på julafton funderade jag på hur det skulle
bli nästa jul. Skulle jag sitta med ett barn då? Vilka skulle vara mina
vänner och stanna efter att jag berättat? Vad skulle pappa att säga?
Dagarna gick och skolan började. Jag gick till mvc en gång i veckan och
började bli inställd på att inte behålla barnet, utan adoptera bort det. Hur
skulle jag, som var så ung, kunna ta hand om ett barn?
Jag tog kontakt med syokonsulenten och berättade för henne att jag var
gravid. Hon ringde kuratorn, som också kom dit. Vi kom fram till att inte
berätta något för lärarna, utan säga att jag fått tid på lasarettet för göra
en stor undersökning av ryggen. Alla i klassen visste att jag hade
ryggproblem.
Jag hade mycket kontakt med familje- och individomsorgen i min kommun. Hela
tiden var jag inställd på att inte behålla barnet. Jag skulle föda det och
sedan inte se det efter förlossningen.
Barnmorskan frågade om bara hon och jag skulle åka till förlossningen på
studiebesök. Jag minns de långa korridorerna och hur det kändes som att alla
tittade på mig. Vad gör hon här som är så ung? inbillade jag mig att de
tänkte.
Vi pratade med en jättesnäll barnmorska som berättade att jag inte alls var
ensam. Det fanns fler som var i min situation.
Förlossningen närmade sig och jag bestämde mig för att ringa upp min pappa
och berätta. Jag minns inte vad han sa, men han var inte glad.
Visste inte könet
Det gick en vecka. Jag vaknade klockan 5 på morgon av att jag var tvungen
att gå på toa. Sedan vandrade jag mellan sängen och toaletten fram till
klockan 9, då mamma tyckte att vi skulle ringa sjukhuset. Jag hade fått en
bok som handlade om förlossningen som jag ännu inte hade tittat i. Där stod
numret. Personalen tyckte att jag skulle komma in.
I bilen började jag få ont, men insåg ändå inte att det var värkarna som
hade börjat. Jag kom in på ett rum där de kollade om jag hade börjat öppna
mig. Jo, det hade jag, men jag fattade ändå inte att det var dags, att jag
skulle föda fram ett barn.
Jag fick mer och mer ont, men fick bara använda lustgasen. Mamma och
barnmorskan var hos mig hela tiden. Klockan var 14:13 då födde jag min son.
Men att det var en pojke visste jag inte då. Jag hade ju bestämt mig för att
inte se barnet.
Jag minns att jag var hungrig, men hade inte en tanke på barnet. Jag var
mamma, men fattade det inte. Det kom in en barnmorska som sa: Grattis,
vilken fin son du fött! Det blev alldeles tyst i rummet.
Senare på eftermiddagen kördes jag upp till gynavdelningen, där jag fick ett
enkelrum. Jag låg ensam i sängen och visste att i andra änden av lasarettet
låg min son utan sin mamma.
Dagen efter fick jag åka hem. Jag minns att jag bytte kläder för att åka
till stallet. Mamma sa inte mycket den dagen. Vi var nog lika tysta båda
två.
Tyst i luren
På väg till stallet kom jag på att jag måste ringa barnets pappa. När jag
kom hem var mamma inte hemma, så jag passade på att ringa. När jag tog upp
telefonen skakade hela jag. Jag sa som det var, men jag kommer inte ihåg vad
han svarade. Det blev tyst ganska länge. Han sa bara att han skulle höra av
sig och la sedan på.
Syokonsulenten ringde lite senare och vi kom fram till att jag skulle vara
hemma från skolan resten av veckan.
Jag funderade mer och mer på barnet jag fött, men jag var ändå fast besluten
om att inte behålla det. Det låter hemskt så här i efterhand, men då var jag
i någon form av chock.
Jag kom tillbaka till skolan och gick på möten på kommunen. Det var en massa
papper som skulle fyllas i. Det var väl här någonstans jag började inse att
jag var mamma och aldrig skulle få se mitt barn om han tog kontakt med mig.
En eftermiddag i skolan satt vi alla och pratade. Vi skulle berätta något om
oss själva som ingen annan visste om. Jag satt länge och funderade. Hur
skulle de reagera om jag berättade min historia? Jag var sist och alla
tittade på mig. En av killarna frågade om jag inte kunde berätta vad de
gjort på undersökningen på lasarettet. Vad skulle jag säga? Jag tog ett
djupt andetag och insåg att någon gång måste jag ju berätta vad som hänt.
Jag sa som det var och alla var knäpptysta. Jag berättade att barnet nu var
på ett barnhem och att jag skulle adoptera bort honom. Men först skulle jag
åka dit och se honom, det tyckte åtminstone min kontaktperson på kommunen.
Fantastiskt att hålla honom
Sagt och gjort. Jag satte mig i bilen tillsammans med min kontaktperson, min
mamma och min fadder. Att få se och hålla barnet var en fantastisk känsla.
Jag hade köpt kläder som jag ville att han skulle ha när den nya familjen
hämtade honom. Men plötsligt tänkte jag: Det är ju mitt barn, vill jag
verkligen detta? Jag minns att mamma grät när vi åkte därifrån. Hon skulle
ju aldrig få se sitt barnbarn mer. Jag funderade hela vägen hem om jag
gjorde rätt.
Jag tänkte mer och mer på hur det skulle kännas när han fyllde år eller
började skolan. Och hur skulle det vara om jag behöll honom? Skulle jag
kunna ta hand om mitt egna barn? Till slut bestämde jag mig för att behålla
honom. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna leva med att ha ett barn och
inte få se det växa upp.
Jag ringde min kontaktperson som blev glad att jag hade insett vad det
handlade om. På fredagen åkte vi tillbaka till barnhemmet, bara hon och jag.
Hon skulle stannade en stund och sedan lämna mig där.
Personalen visade mig runt och sedan var det dags för Albin att äta. Jag
fick göra allt själv, men blev visad hur man gjorde.
På söndagen kom en tjej från stallet och hämtade mig och Albin. Så snart vi
kom hem började folk prata om oss i samhället. Jag träffade Albins pappa på
kommunen när han skrev intyget om att han är pappan. Han skrev även på att
jag har enskild vårdnad.
Bodde kvar hemma
Jag bodde kvar hemma hos mamma. Albin var en jättefin kille som sov, åt och
sov. Vi var mycket ute och gick och var ofta i stallet. Jag kände mig lite
utsatt när jag hörde att alla i samhället pratade om oss, men jag hade ju
bestämt mig och skulle visa dem att jag fixade detta.
Det var dags att gå till distriktssköterskan på bvc. När jag såg alla
barnvagnar som stod parkerade utanför insåg jag att det här skulle bli
tufft. Jag var ju så ung och visste inte alls hur det fungerade. Men
personalen var väldigt förstående och förklarade allt.
Albin växte mer och mer. Jag började inse att detta skulle jag fixa. De
ringde från klassen och frågade om jag kunde komma upp och hälsa på.
Jag och Albin åkte dit. Vi pratade mycket och jag tror att Albin satt i
knäet hos allihop den dagen. Alla tyckte att det var starkt gjort. Jag fick
bekräftelse på att jag hade gjort rätt.
Efteråt gick jag till en grupp med andra unga mammor. Vi pratade mycket och
det var bara jag och en till som inte bodde tillsammans med barnets pappa.
Alla berättade hur jobbig de hade det. Men jag hade inte märkt av allt
detta. Var det bara jag som hade ett snällt barn?
Hösten närmade sig. Jag var mycket ensam på dagarna när mina kompisar gick i
skolan. Det blev mycket tv, men även långa, sköna promenader. Det började
sitta i ryggraden när det var dags för mat och sömn. De kompisar som var
kvar tyckte inte att man var så rolig när man inte kunde vara ute och festa,
utan måste vara hemma och ta hand om sin son. Det var en tuff tid och ingen
av de vänner jag hade då finns kvar i dag, nio år efteråt.
Hjälp av en stödfamilj
Vi fick besök av Albins pappa. Vi sa inte så mycket till varandra, men han
höll Albin för första gången.
Snart blev det jul igen. Nu satt jag mycket riktigt där i soffan med ett
barn i knäet! Albin började gå lite försiktigt. Vid denna tid fick jag en
stödfamilj, där Albin kunde vara varannan helg.
Det var skönt att kunna få vara den där tjejen jag var innan jag fick barn.
Jag kunde vara uppe sent på kvällarna och göra vad jag ville.
Tiden gick och jag skulle börja skola igen när Albin började på dagis. Albin
tyckte att det var jätteroligt att vara där.
Mina klasskamrater och lärare hade stor förståelse för att jag hade en liten
kille hemma. Det som var kämpigt var att aldrig kunna sätta sig på kvällen
och göra läxor. Albin skulle ha sitt och klockan kunde både bli tolv och ett
på natten innan jag var klar med läxböckerna.
Efter ett halvår förstod jag att jag inte kunde bo hemma hos mamma mer. Jag
var tvungen att skaffa något eget. Vi flyttade till egen lägenhet och jag
fick gå till kommunen varje månad för att kunna betala räkningar och ha mat
på bordet. Sedan var jag hemma hos pappa och hämtade lite möbler och grejer
och även hos mamma.
Frågar efter sin pappa
Det har under årens lopp varit en hel del problem med Albins pappa. Albin
frågar ofta efter honom och undrar varför han inte vill träffa honom. Men
vad svarar man då? Det är många beslut man får fatta ensam och sedan stå för
dem. Nu är det som det är och en dag kanske Albins pappa vill träffa honom
under bra förhållanden.
Att vara ensamstående mamma har inte varit lätt, men det har gjort mig
stark. Jag lever ett bra liv tillsammans med Albin, som nu är 9 år, och mina
nära och kära. Vi är två glada personer som tycker mycket om varandra.
Jag fortsatte skolan och läste så småningom till undersköterska. Jag trodde
inte från början att jag skulle klara av allt det här, men det har jag gjort
och det har fått mig att växa som människa.
Efter allt jag varit med om vill jag hjälpa andra i samma situation.
Jag vill genom min berättelse visa att man inte en dålig mamma bara för att man
är ung!!
